Kolla va härligt det är med en sjuk hund som börjar bli piggare o vill leka o busa igen. Det är sånt som man blir glad av!!

I morse tyckte Nisse det var frukost kl 5, det tyckte inte någon annan i familjen. Faktiskt att jag tyckte inte ens det var dags för medicin, vi har ju ändå vant oss att sova liiite längre nu för tiden men även detta var nog ett tecken på att han mår mycket bättre nu!!

Vi somnade om, o sen gjorde han ett nytt försök vid 6 o då tog vi penicillinet o var ute o kissade men sen fick vi sova ytterligare någon timme innan det var dags för mat. Det måste ju gå 1-2 timmar mellan medicinen o maten (vilket Nisse tycker är löjligt men men).

Nu har vi också gjort en mer permanent sovlösning o fixat i ordnig gästrummet på bottenvåningen så att någon av oss alltid sover där så Nisse har sällskap. Bättre än att fortsätta sova på golvet i hallen/vardagsrummet o det dröjer ju länge innan han kan gå uppför trappan.

Nisse han ligger alltmer hellre på golvet i tvättstugan nu för han har börjat förstå att det är där man kan komma ut nu för tiden (det är ju där vi har rampen) o han vill inte gärna missa att få gå ut om han har chansen. Men han tycker annars vi är rätt korkade för han tillbringar rätt mycket tid varje dag med att stå en centimeter från ytterdörren o titta på den (vilket vi tidigare alltid förstått direkt att det betyder att han vill ut på verandan o ligga) men nu vågar vi ju inte ha honom liggandes där med tanke på lunginflammationen. Så vi försöker förklara att han inte kan få vara där men det förstår inte han alls o han tycker inte vi alls kan läsa hundsignaler längre för han står ju sååå tydligt där o visar att han vill ut. Ja inte konstigt det blir världskrig - inte lätt att förstå varandra.

En annan sak som Nisse visar tydligt är att han INTE vill vara ensam nu. Igår när M hade gått upp på övervåningen o Nisse trodde han var ensam kvar nere så stod han vid kompostnätet o gnällde. Jag var ju i TV rummet men han hade inte sett mig sen han kom in utifrån men då blev han så glad när jag ropade på honom. I morse blev det likadant när alla gick upp en sväng för trappan så började han direkt gnälla o känna sig övergiven. Stackars Nisseman!! Undrar hur det blir när han blir frisk o ska vara ensam hemma någon timme då o då??? Nu har han inte varit själv en sekund på dryga 2 veckor, han brukar t o m följa med på toa ifall man är ensam hemma. Nu är det ju inte lika viktigt längre eftersom såren är läkta o det var mest de man passade förut så vi slapp ha dumstruten på men nu har det ju mer blivit en vana för honom förståss. Vi får väl börja med valpträning av honom sen för att träna honom på att vara ensam, haha, det blir ju intressant ; )

Vi är i alla fall så lyckliga för att han börjar få glädje o bus tillbaka i kroppen o se ut att vara en glad hund, han är leksugen o sprallig (ja nu får han ju inte spralla så mkt med tanke på ryggen men i alla fall) o har en helt annan ork är för någon vecka sedan. Snoret är nästan helt borta, hostan är mycket mindre, såren verkar läkta o han är glad o mycket mycket piggare. Hurra va skönt!!

Här ser Ni både hur fint operationssåret håller på att läka och så igår på Js födelsedag så lossnade de sista skorporna på eksemet. HURRA va härligt!!